Jag borde inte skriva detta, jag kommer säkert ångra mig, VARNING!!! detta inlägget är gay och emo,  känner samtidigt att  det är något jag bara vill få ur mig.

Läser igenom min gammla dagbok, sidorna som handlar om midsommar, jag får fortfarande en klump i magen men minnet har börjat blekna. Det är mest suddigt och svart. Jag bestämde mig för att glömma och det är just det jag har gjort, glömt, det är skönt men det inte bara midsommar som börjar att blekna utan även minnena från David. Den kvällen är fortfarande glasklar, antar att den alltid kommer att vara. men allt annat runt omkring har börjat falla ut från mitt minne. Känns som om hela min tonårs tid skata suddas ut och ersätts av en tjock dimma. Jag glömmer namnen på de som stod mig närmast, människor jag träffat och saker jag har gjort, David har alltid funnits i mitt huvud i mina tankar men ju mer han suddas ut desstu mer gör allt annat också. Det är inte bara de dåliga minnerna utan allt för många av de bra.
Jag är rädda att jag om några år inte kommer att ha några minnen kvar, är det möjligt? Att jag står där om tio år och inte kommer ihåg någonting från min barndom? Det är dessa upplevelser och dessa minnen som har skapar den människa jag är idag, om allt bara skulle försvinna, skulle jag forfarande vara jag då eller skulle jag vara tvungen att fina mig själv en gång till? Jag som har lärt känna mig själv, jag vet vad jag går för, jag vet vad jag är, jag vet vad jag gillar och vad jag vill ha. Detta året har jag lärt mig att glömma, att våga bli älskad och älska igen.
Kommer jag finnas kvar eller kommer jag att försvinna inatt?